Det kom ett telefonsamtal från Lasse Bûlow i När.

"Du måste skriva om Birgitta Hald Svenssons bok Åsa Ardin Kedja Sten i evighet. Den måste uppmärksammas."

Några dagar senare låg boken i brevlådan. Tung, gedigen, vacker. Birgitta Hald Svensson är dokumentärfilmare och spelfilmsregissör och med boken följer en 53 minuters film, Tio år med konstnären Åsa Ardin Kedja.

Nu har jag umgåtts med boken några veckor. Läst texterna om och av Åsa. Tittat på alla bilderna. Imponerats av bredden i detta konstnärskap. Stenhuggeri, oljemåleri, akvarell, teckningar…

Skulle just sätta mig och skriva en recension, som Lasse ville att jag skulle göra, men upptäcker att boken redan i december varit recenserad av Lennart Lindgren på Helagotland. Dessutom finns där ett reportage från när filmen visades för en fullsatt bygdegård i Garda, där Åsa hör hemma på gården Österby.

Alltså ingen recension av mig men en bok kan uppmärksammas på många sätt. Inte minst den här, som in i minsta detalj är väldesignad på ett sätt som gör konstnären rättvisa

Efter allt bläddrande i den märker jag att boken hela tiden vill öppna sig på samma ställe. Mellan sidorna 94 och 95, vid bilderna som hör hemma i ett avsnitt om en resa till Mexiko.

Där på sidan 95 finns en av de mest tilltalande akvareller jag har stött på. Den har gjort sig ett eget rum inom mig.

Ett bergslandskap. En frisk grönska nere till höger. En olivgrön kulle i mitten av bilden med närmast kubistiska trädblock som Cezanne skulle gillat.

Det kubistiska intrycket förstärks av de terracottabruna huskuberna, tunga men ändå i ett slags tyngdlöshet. Bergsvåderna drar som en ram ned mot grönskan i dalen och i en halvcirkel mot den fjärran himlen vakar de djärvt iscensatta bergstopparna.

Ett enda fönster är antytt i byggnaderna. Och där sitter förstås just Paul Cezanne och nickar förnöjt. Kanske tänker han: "just så här skall mitt arv förvaltas; det här är mitt Sainte – Victoire, berget i Provence jag så ofta målade, fast målat av Åsa."

Akvarellen är ett snabbt medium. Ibland blir det si, ibland blir det så. Men ibland, som här, blir det så obeskrivligt bra att det inte finns mycket att tillägga.

Jo, kanske detta: när jag ser bilden hör jag inom mig klangen från några vackra Debussy-ackord. De bara finns där.

Det var riktigt bra att Lasse Bülow ringde upp mig. Det här är en bok som med sin närvaro hedrar alla bokhyllor den står i. Om den nånsin ens kommer upp i hyllan eftersom man så ofta vill titta i den.